Paisleys dominans
Paisleys dominans
I´m here on sufferance... I don´t suppose I´ll be here long
- Bob Paisley
Robert "Bob" Paisley (1919-1996) tog över som manager efter Shankly, efter att ha jobbat som hans närmaste man under åtskilliga år.
Men ex-spelaren, massören och coachen från Liverpools backroom (Boot Room) accepterade motvilligt den uppgift som lades på honom. Kanske för att dämpa förväntningarna som automatiskt kom med att efterträda en sådan karismatisk ledare som Bill Shankly.
Paisley var djupt imponerad och influerad av Shanklys enkla, men effektiva, "pass and move"-modell. Kontinuitet var nyckelordet och efter en övergångssäsong vann laget dubbeln 1976; ligamästerskapet och UEFA-cupen.
1977 toppade Liverpool till och med föregående säsong genom att (förutom ligamästerskapet) även vinna det finaste man som finns på klubbnivå; Europacupen för Mästarlag (dagens Champions League).
Finalseger mot Borussia Mönchengladbach i Rom (3-1) inför 27 000 tillresta och exalterade fans. Nästan på dagen 33 år tidigare hade Paisley rullat in i den eviga staden sittandes på en pansarvagn, då britterna hade besegrat tyskar och italienare.
Finalen var också publikfavoriten Kevin Keegans sista match i Liverpooltröjan inför flytten till Hamburg.
Värvningarna av den skotska trion Kenny Dalglish (Celtic augusti 1977), Graeme Souness (Middlesbrough januari 1978) och Alan Hansen (Partick Thistle maj 1977) tog klubben ytterligare ett steg närmare Shanklys vision om ett oövervinnerligt lag.
I maj 1978 försvarades Europacup-titeln. Dalglish avgjorde finalen mot FC Brügge på Wembley, framspelad av just rumskompisen Souness.
Våren 1981 spelade ett skadedrabbat Liverpool semifinalretur mot Bayern München på deras Olympiastadion och lyckades göra ett mål (Ray Kennedy) vilket gav en ny finalplats efter regeln om gjorda bortamål.
I själva finalen mot Real Madrid i Paris var det Alan "Barney Rubble" Kennedy som sensationellt gjorde 1-0-målet åtta minuter från slutet.
Nio av elva spelare som vann 1981 hade varit med tre år tidigare, så starkt var laget. De vann också Ligacupen 1981, något som de kom att upprepa fyra år i följd fram till 1984.
Genom att våga släppa fram nya supertalanger som Ronnie Whelan och Ian Rush kunde Liverpool ta hem både ligan och Ligacupen 1981/82 och 1982/1983.
"Onkel Bob" såg den nya generationen som ett perfekt tillfälle att avrunda en fantastisk managerkarriär och gå i pension. Oslagbara 20 titlar på nio år!
"Mind, I've been here in the bad times too. One year we finished second".
- Bob Paisley
Näste att handplockas från Boot Room var Joe Fagan (1921-2001).
1983-84 guidade Fagan laget till en unik "The Treble"; Europacupen, ligan och Ligacupen.
Det tog all kyla Alan Kennedy hade för att slå straffen som gav Liverpool segern mot Roma på deras egen hemmaplan. En klassiker från denna final är Bruce Grobbelaars ´wobbly legs´ när stjärnor som Conti och Graziani klev fram för att slå straffar för Roma - som förmodligen landade någonstans i närheten av Colusseum.
Ett år senare slogs en felaktigt dömd straff in av Platini och gav Juventus segern i finalen i Bryssel. Att missa segern i Europacupen på detta sätt betydde med största sannolikhet ingenting för spelare, ledning eller fans till Liverpool.
Drömmen om en ny Europatitel hade redan förbytts till mardröm då en läktarsektion på Heyselstadion kollapsade under tumultet mellan fansen innan matchen och dödade 39 människor, de flesta italienare. Liverpool och alla andra engelska klubbar blev efter detta bannlysta från Europaspel under fem års tid. Medan UEFA, som valt den närmast fallfärdiga Heysel som finalarena, gick fria.
Två dagar efter hemskheterna på Heysel tog 34-årige Kenny Dalglish över som spelande manager efter Joe Fagan, som redan månader innan finalen hade annonserat sin avgång vid 63 års ålder.
En uppgift många kritiker ansåg vara övermäktig för Dalglish, även om Paisley skulle agera som konsult vid hans sida under de första två åren.
"King Kenny" stod själv som dirigent till den första - och hittills enda - dubbel av en spelande manager då Liverpool vann ligan och besegrade grannen Everton i FA-cupfinalen (3-1). Dalglish gjorde dessutom det avgörande målet som gav Liverpool ligatiteln (1-0 borta mot Chelsea).
Liverpool vann återigen ligan 1987/88 - förvisso utan målgöraren Ian Rush som dragit till Juventus - men med fantastiska nyförvärv som John Barnes, Peter Beardsley, John Aldridge och Ray Houghton.
Det var starten på The Mighty Reds. En av de finaste upplagor som engelska ligan någonsin har skådat. Den fotboll som presterades 1987-89 var stundtals av en helt annan dimension. Spelarna och fansen började nu längta efter att få en ny chans att mäta sina krafter ute i Europa.
Klubben hade just börjat lämna Heysel bakom sig... men skulle snart komma att skakas av ännu en tragedi.
Hillsborough
Smärtan från de tragiska händelserna på Hillsborough då 96 Liverpoolfans, som åkt till Sheffield för att heja fram sina hjältar i semifinalen mot Nottingham i FA-cupen i april 1989, kvävdes och trampades ihjäl är närvarande än i dessa dagar.
Det behövdes oskyldiga åskådares död för att fotbollsvärlden skulle rannsaka sig själv och göra någonting för att förbättra de oacceptabla förhållanden och behandlingar fans fick stå ut med.
Men sådan var styrkan hos Dalglish och spelarna att de bara några veckor efter katastrofen (sedan de stöttat anhöriga och visat sitt deltagande på samtliga 96 begravningar) valde att återuppta säsongen och även lyckades besegra Everton i FA-cupfinalen 1989 med 3-2 efter förlängning efter två mål av den återvändande Ian Rush.
Våren 1990 - med svenske Glenn Hysén i laget - lyckades Liverpool återigen erövra ligatiteln för 18:e gången i historien.
Men vid denna tidpunkt led klubben fortfarande av händelserna på Hillsborough och i februari 1991 chockerade Kenny Dalglish fotbollsvärlden genom att meddela sin avgång. Sorgen och kraftansträngningarna efter Hillsborough hade hunnit ikapp honom.
En fantastisk och ärorik tid hade nått sitt slut – överskuggat av en känsla av sorg – och det skulle ta lång tid att komma över vad som hänt.
