Samed Yesil: superlöftet som försvann

När Liverpool värvade Samed Yesil från Bayern Leverkusen sommaren 2012 trodde de att de hade lagt vantarna på en framtida superstjärna. Han hade sprutat in mål på akademinivå och debuterat i Bundesliga redan som 17-åring, hans fina framfart hade till och med gett honom smeknamnet "Gerd" efter den legendariska anfallaren Gerd Müller.

På plats på Melwood fick han dagligen träna med spelare som Steven Gerrard och Luis Suarez. Han hade framtiden för sig och det var inte mycket som tydde på något annat än en succéartad karriär. Så blev inte fallet. Idag har Yesil hunnit bli 27 år gammal och huserar i DJK Teutonia St Tonis som spelar i tyska femteligan, där kombinerar han sitt fotbollsspelande med en tjänst i en fabrik som tillverkar luftfilter.

– Det är en amatörliga, men det är fortfarande en bra liga där man kan utveckla sitt spel och hålla sig i form, säger Yesil till The Athletic.

– Vi har tagit fyra poäng av sex möjliga så här långt in på säsongen och jag har gjort en del assist, så det är något jag vill bygga vidare på. Beroende på vilka vi möter så kan vi ha uppemot 200-300 personer i publiken. Om jag kan spela 30 matcher den här säsongen och göra 15-20 mål så är jag säker på att jag kan ta kliv upp i ligasystemet igen.

– Klubbpresidenten gav mig ett jobb på sin fabrik. Jag måste vänja mig vid ett liv efter fotbollen ifall att jag inte tar mig tillbaka till de professionella ligorna.

Att tiden i Liverpool inte gick som det var tänkt berodde till stor del på enorma skadeproblem. Sedan kontraktet löpte ut 2016 har han farit runt i en mängd klubbar utan att få det att lossna fullt ut.

– När jag växte upp var det alltid min dröm att bli en fotbollsspelare. Jag spelade i en liten klubb i Dusseldorf innan Leverkusen upptäckte mig när jag var 11 eller 12 år gammal. Jag skrev mitt första professionella kontrakt med dem när jag var 16 år. Det var då jag började spela i landslagssammanhang för Tyskland.

– Emre Can, en god vän till mig, var i samma åldersgrupp. Så var även Kaan Ayhan, som idag spelar i Sassulo samt representerat det turkiska landslaget och sedan Odysseas Vlachodimos som spelar i Benfica.

Yesil gjorde hela 20 mål på 22 framträdanden för det tyska U21-landslaget och var delad skyttekung i U17-EM när Tyskland förlorade i finalen mot Nederländerna. I det U17-VM som följde slutade han tvåa i skytteligan med sex fullträffar.

– När folk började kalla mig "Gerd" så visste jag helt ärligt inte vem Gerd Müller var. Han spelade innan jag föddes. Men jag började googla honom och titta på hans mål. Jag förstod vilken stor ära det var. Jag kunde se att det fanns likheter i vårt spel, alla hans mål kom inifrån straffområdet, under min karriär tror jag att jag endast gjort ett enda mål utanför straffområdet.

– Jag kände aldrig någon press över den jämförelsen. Jag tog det som en komplimang.

Yesil tog i och med sin målproduktion - 58 mål på 74 matcher - snabbt klivet från Leverkusens akademilag till A-laget där han fick sin debut av ex-röde mittbacken Sami Hyypiä som då tränade laget.

– Jag hade många ögon på mig, men jag var bara glad över att få vara involverad i så tidig ålder, säger Yesil.

– Jag hade varit med på bänken några gånger innan jag fick chansen att spela. När jag hörde mitt namn ropas ut så blev jag så glad. Sami var en bra tränare. Han spelade mittback i varje match på träning och trots att han var ganska gammal så kunde man fortfarande se vilken duktig försvarsspelare han var.

Strax efter Yesils 18-årsdag hörde Liverpool och Brendan Rodgers av sig.

– Jag hade alltid önskat att spela i England, men jag trodde inte att det skulle hända när jag var så ung. Jag tänkte nog att jag skulle vara 25 eller 26 år, men jag blev glad när det hände. Just där och då hade jag ingen koll på att Liverpool följde mig, jag tänkte kanske att jag skulle flytta till en annan klubb i Bundesliga.

– Jag fick reda på att jag skulle skriva på för Liverpool först när jag träffade min agent på flygplatsen och han visade mig biljetterna. Det var en stor överraskning att de ville ha mig. Jag tänkte aldrig på att klubbar följde mig när jag presterade bra i de internationella turneringarna med Tyskland. Jag läste lite olika saker i tidningarna ibland som att "Arsene Wenger försöker värva Samed Yesil till Arsenal." Men jag frågade aldrig min agent om det var sant. Jag fortsatte bara att spela.

– Så fort min agent berättade för mig att Liverpool ville ha mig så var jag inte intresserad av någon annan klubb. Det var ett enkelt beslut att fatta. Det var Liverpool. Jag hade bestämt mig.

– Jag flyttade dit tillsammans med min kusin. Han var mycket bättre på engelska än vad jag var så han kunde hjälpa mig med pappersarbete och sådant. Först bodde jag i Sefton Park-området och sedan flyttade jag till en lägenhet i stan. Alla var så trevliga. Liverpool var en fin stad att bo i.

Till en början var tanken att Yesil skulle träna med U21-laget i Kirkby, men planerna ändrades snabbt. Under ett landslagsuppehåll i september 2012 spelade Yesil i en träningsmatch mot England på U19-nivå och gjorde två mål och en assist.

– Adam Morgan och Raheem Sterling, som både var med i A-lagstruppen i Liverpool, spelade i den matchen, berättar Yesil.

– När jag flög tillbaka till Liverpool fick jag ett meddelande från en tränare som sa att jag dagen därpå skulle träna med A-laget på Melwood.

– Det var som en dröm. Jag kände bara till dessa spelare från Playstation och från TV. Nu delade jag omklädningsrum med Suarez, Gerrard och Jamie Carragher. Jag behövde några veckor på mig för att landa i att det verkligen hände.

– Brendan var en duktig tränare. Han ville alltid spela fotboll. Han ville inte se långbollar, vi skulle alltid spela kort från målvakten och bygga upp våra anfall. Jag gillade det.

– Jag minns att han sa till mig att när jag hade lärt mig tillräckligt bra engelska så skulle jag få chansen att spela. Så jag började ta engelskalektioner tre gånger i veckan. Efter cirka fyra veckor pratade jag bra engelska. Jag gick till Brendan och sa: "Coach, min engelska är mycket bättre nu." Han sa: "OK, du startar mot West Bromwich i Ligacupen."

Sagt och gjort. Yesil fick chansen från start när Liverpool gästade The Hawthorns 26 september. Nuri Sahin gjorde två mål och The Reds vann med 2-1.

– Det var min första match inför en fullsatt arena och vi mötte Romelu Lukaku som idag är en av världens bästa anfallare. Det var en fin stund för mig, något jag aldrig kommer att glömma. Tröjan från den matchen hänger på väggen hemma hos mina föräldrar.

En månad senare startade anfallaren i en förlustmatch mot Swansea i samma turnering. Det visade sig vara hans andra och sista framträdande för klubben.

– Jag vet att vi förlorade, men den kvällen var speciell för mig. Det var fantastiskt att spela inför the Kop. Det är svårt att hitta de rätta orden för att förklara det. Man måste vara där ute på planen för att förstå.

– När tränaren började lita på mig mer och mer så kände jag mig mer trygg med min tillvaro. Jag lärde känna mina lagkamrater bättre och pratade mer med dem. Jag kände att jag hade blivit en del av truppen.

– Jag visste att jag fortfarande hade mycket att utveckla men jag ville lära mig och få mer speltid. Jag tränade tillsammans med Suarez vilket gav mig chansen att lära av en av de bästa i världen. Hur han tränade, hur han avslutade, det var otroligt.

Sedan började problemen. I februari drog han på sig en korsbandsskada i en U19-landskamp mot Italien.

– Matchen spelades inte på gräs. Det var konstgräs och när jag skulle göra en vändning så fastnade mitt ben och jag vred till knät. Jag fick ganska ont men jag trodde inte att det var allvarligt. Jag spelade faktiskt vidare. Efter matchen så gick jag till läkaren. Han gjorde alla tester och sa att det nog bara gjorde ont på grund av planen.

– När jag kom tillbaka till Liverpool så fick jag lov att avbryta första träningen efter 20 minuter, det gjorde för ont. De skickade mig på röntgen och det visade sig att jag hade skadat korsbandet illa. Jag åkte till London för att opereras.

En åtta månader lång frånvaro väntade. Han kunde göra comeback när Liverpools U21 spelade mot Tottenham i oktober. Men tre månader senare var olyckan framme igen.

– Under en träning med Liverpool så vred jag till knät igen. Det lät högt från knät och jag visste att det var samma skada på samma knä. Det svällde upp rejält.

– Alla har olika åsikter kring varför det hände igen. Några sa att det var på grund av att min rehabilitering inte var så bra och att jag återvände för tidigt. Andra sa att operationen kanske inte var helt lyckad.

– Efter den andra skadan bestämde jag mig för att opereras av en specialist i Tyskland som opererar alla landslagsspelare. Jag måste rikta ett stort tack till Liverpool som respekterade min önskan. De tillät mig också genomföra min rehabilitering i Tyskland, vilket var fantastiskt gjort av dem.

Den gången var rehabiliteringen 10 månader lång och tog hårt på Yesils psyke.

– Innan min första skada hade jag knappt stukat foten. Jag gick från att aldrig vara skadad till att dra på mig två korsbandsskador.

– Första gången tänkte jag: "OK, jag kan använda den här tiden för att jobba med min kropp så att jag kunde bli ännu starkare." Men andra gången övervägde jag att sluta med fotbollen helt och hållet. Jag visste att jag skulle vara borta så länge. Jag var lyckligt lottad som hade vänner och familj som stöttade mig. De motiverade mig att fortsätta kämpa.

I augusti 2014 gjorde Yesil en ny comeback i U21-laget. Då hade Suarez lämnat för spel i Barcelona medan Rickie Lambert, Mario Balotelli, Fabio Borini och Daniel Sturridge konkurrerade om platserna i A-laget. Rodgers var inte överlycklig med sina offensiva alternativ, men Yesil lyckades inte att hitta tillbaka till gammal toppform och blev kvar i U21-laget där han gjorde 11 framträdanden.

– När jag gjorde min rehabilitering i Tyskland började jag äta sämre och gick upp några kilon. Jag behövde gå ned i vikt. Utöver det så kände jag varje gång jag gick in i en tackling att det inte riktigt var 100 procent. Jag tänkte: "Tänk om det händer igen?" Jag var rädd. Jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta spela om jag slet sönder korsbandet en tredje gång, säger Yesil.

Sommaren 2015 inledde anfallaren sitt sista kontraktsår med Liverpool och valde att gå ut på lån till schweiziska Luzern som då tränades av Markus Babbel.

– Till en början tänkte jag att jag kunde göra det bra där och fortfarande ha en framtid i Liverpool. Jag kände tränaren i Luzern från landslaget. Han visste vilken spelare jag var. I den första matchen jag startade för dem så vann vi med 1-0 och jag gjorde målet. Jag tänkte att jag var tillbaka.

– Men sedan blev det någon form av problem mellan tränaren och klubbens president. Två nya anfallare värvades in och jag blev tredje- eller fjärdeval. Det var tufft. Långa bollar, anfallare som var två meter långa och skulle vinna nickdueller. Det är inte den typen av fotbollsspelare jag är.

Efter endast ett mål på 14 framträdanden den säsongen gick Yesil en osäker framtid till mötes. Han var klubblös i sex månader innan han gick till Panionios i Grekland i januari 2017. Hans första hela säsong i sin nya klubb var godkänd med åtta mål på 31 matcher, men det uppstod problem vid sidan av planen.

– Den enda anledningen till att jag lämnade var för att min lön antingen var sen eller så "glömde" de att betala mig helt och hållet. De kunde betala dig i januari och sedan inte alls förrän i oktober eller november. Det var inte lätt att leva utan pengar, jag behövde byta klubb igen.

Efter en period I Uerdingen i tyska tredjeligan gick han till Ankara Demir i den turkiska andraligan i januari förra året. Det blev ingen lyckad tid i den nya klubben och flyttlasset till tillbaka till Tyskland för spel i Homberg i fjärdedivisionen.

– Det är inte lätt när man måste flytta hela tiden. Jag är en person som gillar att resa men jag var gift och det var tufft för min fru. Man tar med sig alla sina saker för att flytta igen några månader senare. Det kommer till en punkt där det inte fungerar längre.

I somras lämnade han Homberg för spel i sin nuvarande klubb Teutonia St Tonis.

– Jag brukade tänka på vad som kunde ha blivit, men jag är muslim och tror att allt händer av en anledning. Jag är inte arg, säger Yesil.

– Jag ville bara bli en fotbollsspelare. Jag drömde inte om att bli nästa Messi eller Ronaldo. Jag hade inte tanken på att tjäna miljontals kronor. Jag ville bara få en bra inkomst så att jag kunde hjälpa min familj. Jag har ett hus där jag bor med min fru och ett barn. Mina föräldrar har också ett hus, så jag har lyckats med det iallafall.

– Den första tiden med vår son var ganska tuff eftersom han hade lite problem med magen och skrek väldigt mycket, men nu går allt bra. Alla är friska och glada, det är det allra viktigaste.

– Jag är fortfarande en stor Liverpoolsupporter och ser alla matcher. Jag älskar Jürgen Klopp. Han är den perfekte managern för Liverpool. Jag är väldigt sugen på att åka tillbaka till Anfield som en supporter en dag.

– Men jag är inte färdig som fotbollsspelare ännu. Jag har inte gett upp. Jag är fortfarande bara 27 år. Mitt mål är att ta mig uppåt igen. Om jag kan hålla mig skadefri vet jag att jag kan klara av det.

Källa: The Athletic