– Han vann allt, men förlorade sin värdighet

Den 22 december 2019 satt jag på ett plan hem från Doha. Jag hade varit och sett Liverpool vinna VM för klubblag ganska exakt ett halvår efter att jag fått fira en Champions League-triumf i Madrid. Det var antagligen det häftigaste och roligaste året någonsin som Liverpool-supporter ­– och mycket var tack vare Jordan Henderson.

Jag skrev en krönika på planet om hur jag – och många med mig – varit frågande till den där Damien Comolli-värvningen från 2011 och att man kanske bara ett år senare nog inte varit helt oäven för faktumet att stötta Brendan Rodgers tankar kring att låta honom gå till Fulham istället. Det var under ganska långa stunder svårt att se höjden han skulle kunna nå.

Men när allt väl summerades var man såklart väldigt glad att man själv inte var tungan på vågen i transferkommittén. Att Clint Dempsey skulle gått vidare och vunnit mer än Jordan Henderson är ju – om vi ska vara helt ärliga – rätt svårt att se när man nu blickar tillbaka.

På planen vann Jordan Henderson allt. Och vid sidan av den gjorde han det med.

För även om jag personligen aldrig höll honom som bäst innanför de kritade linjerna kunde jag alltid zooma ut och förstå hans storhet utanför dem. På träningsplanerna. På lägren. När en ny kille kom upp från akademin och skulle få sina första minuter. Under åtta år som lagkapten var han såklart ett bultande hjärta i den röda maskinen. Och han såg till att få med sig en hel supporterskara längs vägen.

Han var mer än en fotbollsspelare för många

För att förutom att vinna titlar och lyfta pokaler efter sitt patenterade steppande och sedan paradera dem på Liverpools gator så gjorde Jordan Henderson mycket mer än så för sitt community och för det som blev hans stad – Liverpool.

Han tog ton under pandemin för att kraftsamla resurser till sjukvården. Och han har varit en ständig röst för HBTQ-rörelsen. För mindre än två år sedan skev han själv i Liverpools matchprogram om sitt stöd för Stonewall’s Regnbågskampanj och han har lovat supportrar i Liverpools ’Kop Outs’-gruppering – en supportergrupp för just människor i HBTQ-rörelsen – att om det någonsin finns något han kan göra för dem så ska de bara höra av sig…

”Jag tror att när du ser något som är uppenbart fel och när du ser orättvisor som får andra människor att känna sig utanför och exkluderade är det viktigt att vi står sida vid sida med dem”, skrev Jordan Henderson i matchprogrammet angående ”Rainbow Laces”-kampanjen som innebar att spelare också bar regnbågsfärgade skosnören.

I samma veva bar Henderson även en regnbågsfärgad kaptensbindel och i bildtexten på hans eget Instragram-kontot skriver han att ”Fotbollen är för alla”. Men det var väl då det, helt enkelt.

För till Paul Amman från Kop Outs lovade han också att om det någonsin fanns något han kunde göra för organisationens medlemmar så var det bara att höra av sig…

Men om Paul Amman nu ringer och ber Jordan Henderson om hjälp blir det svårt att se hur han ska få det. När Amman och hans vänner sätter foten i Saudiarabien finns det nämligen en överhängande risk att de fängslas – och i de värsta av fall även avrättas. Bara på grund av deras val av partner. Och att de ska komma in på en arena – där fotboll är för alla – samtidigt som de är öppna med sin sexualitet, det är bara att glömma.

Vill tro att han menade allt

Jag vill verkligen tro att Jordan Henderson gjorde allt han gjorde med välmening och ett genuint intresse för frågorna och vikten av att de lyftes. På samma sätt som han såg orättvisor i att sjukvårdspersonal gick på knäna för en spottstyver under pandemin och han och hans fotbollskollegor satt priviligierade med mångmiljonkontrakt i lyxvillor tror jag verkligen också att han kunnat se andra orättvisor i världen och på allvar velat belysa frågorna och arbeta för förändring, inkludering och förbättring. Men i slutändan ville han det bara inte så till den grad att det inte gick att ge upp allt för ett lönekuvert i Saudiarabien.

Under de senaste veckorna när ryktena intensifierats kring Jordan Henderson och den potentiella flytten till Al-Ettifaq har diskussionerna och åsikterna varit många och delade när man följt med i debatten på sociala medier.

”Kan man kanske riktigt naivt tro att han åker dit för att fortsätta arbetet för dessa människors rättigheter?”, skrev en person till mig. Det var såklart en tanke finare än de flestas under de turbulenta veckor som varit. Men när Al-Ettifaq till och med censurerar Jordan Henderson regnbågsfärgade kaptensbindlar genom att gråskala dem på alla presentationsvideos kan vi nog tyvärr även stryka den tanken ganska snabbt.

Kanske kan det ha varit så att Jordan Henderson verkligen menade varje ord han sa till Paul och skrev i sina kaptensbrev i matchprogrammen. Och i så fall borde han rimligen sova lite sämre om natten framöver och ha ganska svårt att se sig själva i spegeln. Men kanske tycker han att det får vara värt att sova lite sämre om natten för en halv miljard om året?

I den värsta av världar så var allting bara ett medialt jippo och tomma ord redan från början.

Det är inte mig han svikit mest

Om det spelar någon roll idag är inte jag rätt person att recensera. För mig har han varit en lagkapten till ett fotbollslag och en fotbollsspelare i första hand. Men för Paul och många med honom var han mycket mer. Exakt vad Jordan Hendersons flytt därför gör med hans eftermäle i alla de frågor som inte rörde fotbollen lämnar jag därför till dem att värdera först och främst. Jag tror det är viktigt att vi ger den grupp människor som han påstod sig stå upp för tolkningsföreträde i hur besviken man ska vara. Och för mig handlar det sedan om att till 100% stå bakom den känsla som de har efter att all krutrök lagt sig.

I en lång tråd på Twitter skriver Kop Outs att de numera måste ifrågasätta om Jordan Henderson någonsin var en ’allierad’. Om det bara var tomma ord när han nu väljer att fortsätta sin karriär i ett land där de människor han påstod sig stå upp för lever under ett ständigt och livsfarligt förtryck.

Förre Aston Villa-spelaren Thomas Hitzlsperger, som ’kom ut’ som gay efter avslutad spelarkarriär, känner sig också blåst.

”Kul för honom, han kan såklart spela var han vill spela. Men nyfiken på att veta hur det nya ’varumärket’ JH kommer att se ut. Det gamla är i alla fall dött! Jag trodde ett tag att hans stöd för regnbågscommunityt var äkta. Dumma mig!”.

En del åsikter i frågan kring Jordan Henderson handlar också om varför han bär mer ansvar än andra. Han har ju dessutom redan gjort mer än vad kanske Ruben Neves, Ngolo Kanté, Milinkovic-Savic och Alex Telles har gjort för HBTQ-rörelsen. Så diskvalificerar det honom från att nu få casha in? Ja, om han vill behålla sin trovärdighet gör det ju faktiskt det.

Du kan inte både ha kakan och äta den. Du kan inte spegla dig i glansen av att varumärkesprofilera dig som en viss typ av person och sedan sälja ut dig på sättet som Jordan Henderson nu har gjort. Det. Går. Bara. Inte.

Det är supportrarna som är klubben

Spelare kommer och går i fotbollsklubbar, men kvar står alltid fansen. När där nu står en grupp röda supportrar kvar och känner sig blåsta av vår lagkapten står jag åtminstone allierad med dem. Det är vi supportrar som tillsammans utgör klubben – och Jordan Henderson är därmed redan ett minne blott.

Vad han gjort för Liverpool kommer ingen någonsin ta från honom. Titlarna han vunnit och pokalerna han lyft gör honom till en odödlig del av vår historia. Men han måste vetat lika bra som alla andra att detta beslutet ändå kom med ett pris. Och när han suttit och funderat har han väl uppenbarligen tyckt det var värt att svärta ner sitt eftermäle för den skattkista som väntade vid regnbågens slut. Där den moraliska kompassen byttes ut mot en lönecheck – och alla ord blev till ökensand.

Rent sportsligt tycker jag det är perfekt tid att Jordan Henderson lämnar, det är bara förbannat trist att det blir på sättet som det blir. Tänk avslutningen på ett fullsatt Anfield i våras istället? Omringad av troféerna han vunnit. Avtackad för tolv års evigt slit. Ett hejdå som snarare varit ”vi ses snart igen”. En fotboll som fortsatts någonstans där han kunnat stå upp för alla de människor han påstått sig representera de senaste åren. Och nu istället det här.

Jordan Henderson kom till Liverpool och vann allt. Men till slut förlorade han det viktigaste av allt – sin värdighet.