Gästkrönika: Alla tiders bästa Liverpool-elva

Egentligen är det rätt fånigt och onödigt.

Det handlar ju bara om ett eget tyckande och tänkande. 

Det är precis som Clint Eastwood säger i en av Dirty Harry-filmerna:

”Åsikter är som rövhål. Det är något som alla har och alla tycker att alla andras stinker.”

Men det ligger väl också i människans natur att lista, jämföra och bedöma. 

Och ibland kan det också vara ganska kul att tjafsa lite kring sådant här.

Få saker inspirerar oss att vädra sina egna tankar som när vi läser andras topplistor. 

"We agree to disagree”, typ, som det ofta blir när man ska jämföra favoriter. 

Efter varje EM, VM och avslutad Premier League-säsong hör det också till att experterna ska sätta ihop ett All Star-lag. Det brukar alltid leda till ganska hetsiga diskussioner bland fansen – ungefär som när Klopp tar ut sin elva inför varenda match som Liverpool ska spela.

Hur många av oss har inte svurit högt när laguppställningen presenterats och gastat; ”Men hur tänkte han där?” och ”Varför är han inte med?”

Så har det varit i alla tider och så kommer det alltid att vara.

Alla som följer Liverpool – och kanske i synnerhet vi som har sett de röda spela sen 70-talet och tycker att vi har sett allt och kan Liverpool – uppför oss ofta som om vi vet bättre än managern. 

Vi har alltid en förklaring på varför backlinjen inte håller ihop. 

Varför mittfältet sackar. 

Varför anfallarna inte gör mål. 

Vi vet hur man ska formera trupperna, vilka som ska spela och hur vi ska spela för att Liverpool ska vinna.

Fast vi träffar ju inte spelarna dagligen. 

Vi följer inte träningarna.

Vi sitter inte med på analyserna och taktikgenomgångarna.

Men det är förstås bara petitesser.

Självklart vet vi supportrar ändå alltid bäst.

”Armchair coaches”, tror jag vi brukar kallas.

Omöjligt uppdrag

Det är omöjligt att inte leka med tanken på att sätta ihop sin favoritelva.

Det gör väl alla som har ett favoritlag, oavsett sport.

Nu är dags att sparka upp den dörren igen.

Jag vet att min elva kommer väcka reaktioner. Få kommer köpa den rakt av.

Men det spelar ju ingen roll.

Det här är min drömelva.

Och en uppställning som jag tagit ut mer med hjärtat än med hjärnan.

Det är ett lag som förmodligen inte skulle fungera lika bra på plan som på pappret.

Här finns inget strategitänk alls. 

Knappt någon balans heller – även om jag vill tro att både försvaret och anfallet faktiskt skulle hålla på riktigt.

Det blir förstås också knepigt när man plockar ut spelare från olika generationer och spelstilar.

Men det är här hjärtat tar över.

Det är här man får blunda för verkligheten och bara tillåta sig svepas med. 

Föreställa sig att man står på the Kop, ”back in the day”, tätt sammanpackade medan det förväntansfulla sorlet ökar i styrka för att sen övergå till en You`ll Never Walk Alone som får betongen att gunga och plåttaket att vibrera medan alla tiders bästa Liverpool springer ut på den mytomspunna gröna mattan.

Min drömelva

Manager: BOB PAISLEY

Kanske inte ett helt självklart val med tanke på hur Jürgen Klopp har format den nya tidens Liverpool och skapade det fantastiska lag som 2019 vann allt. Och det är ju en pågående process som fortfarande gör att vi har ”dreams and songs to sing … of glory ´round the fields of Anfield road.”

Men Paisley är min man. 

För hans meriter (sex ligavinster, tre Europacuper, tre Ligacuper och en UEFA-cupvinst mellan 1974 och 1983.) Och för hans taktiska snille och fingertoppskänsla när det gällde att värva rätt. 

Jag menar, Phil Neal, Terry McDermott, David Johnson, Alan Hansen, Graeme Souness, Kenny Dalglish, Alan Kennedy, Ian Rush, Ronnie Whelan, Mark Lawrenson och Craig Johnston är ingen dålig samling.

”Kontinuitet” – det är hemligheten bakom Liverpools stora framgångar och orsaken till att vi dominerade under 70-och 80-talet. 

Spelarna tilläts vara individualister, men de hade alltid sina givna uppgifter. De vara ”bara” en kugge i ett större maskineri. Alla måste ta sitt ansvar och fungera som en enda enhet. 

”Lagmaskin” brukade tidningarna kalla Liverpool på den tiden när de ständigt körde över allt och alla.

Och så var det – ingen var större än Laget. 

När maskinen började hacka var det dags att ersätta de utslitna maskindelarna med nya. Det var så man skapade kontinuitet och höll maskinen rullande. Nya spelare måste vara rätt spelare och på rätt plats. 

Bob Paisley var långt ifrån en försynt mysfarbror i slipover och filttofflar. 

Paisley var en hårding som visste vad han ville. 

På Anfield fanns inget utrymme för sentimentalitet.

Trotjänarna fick veta när de inte längre höll måttet och sen var det inte mer med det.

Kontinuitet innebar att hela tiden se till att hålla ångvälten rullande.

Det var Bob Paisley en mästare på. 

Det var han som skapade det ”flyt” som gjorde att Liverpool kunde erövra både England och Europa och sen fortsätta härska i två decennium.

Det gör Paisley till vår främste manager någonsin.

Målvakt: RAY CLEMENCE

Trygg, pålitlig och en klippa där bak. 

En målvakt som både var placeringssäker och kunde göra spektakulära fantomräddningar på linjen. Mellan 1968 och 1981 spelade Ray 665 matcher för Liverpool (och höll nollan i 323 av dessa) och jag är glad att jag hann se honom ”in action”. 

Ingen (tja, förutom Emlyn Hughes då) hade ett större leende när Liverpool vann. 

Jag stod på gamla risiga Parc des Princes i maj 1981 när Ray spelade sin sista match för de röda och Liverpool vann Europacupen mot Real Madrid. Rays gnistrande jätteleende när han sprang fram till kurvan där vi stod med bucklan högt över huvudet fick ljuset från strålkastarna på arenan att blekna. 

Rays meritlista talar för sig själv. 

Det gör hans spel mellan stolparna också. 

Om man ska tro World Football Historic Center: World Record and Statistics (november, 2021) är Ray Clemence den målvakt i världen och genom tiderna som hållit flest nollor.

Jag gillade Bruce Grobbelaar, José Reina och håller Allison Becker väldigt högt.

Men för mig kommer Clemence alltid att vara Liverpools nummer 1. Frågor på det?

Högerback: PHIL NEAL

En evighetsmaskin som kommit att bli en av engelsk fotbolls (och Liverpools) mest framgångsrika spelare någonsin. 

Brytningssäker, följsam och en mycket skicklig passningsspelare. Neal fick smeknamnet ”Zico” efter mittfältaren Arthur Antunes Coimbra (ofta kallad ”den vite Pelé”) och som liksom brasilianaren hade en osviklig förmåga att göra viktiga och avgörande mål. Neal gjorde 445 matcher för Liverpool mellan 1974-1985 och var nästan aldrig skadad. Paisley köpte egentligen Neal som ersättare till vänsterbacken Chris Lawler, men Paisley gjorde sen genidraget att placera Neal på högerbacken. 

Resten är historia.

Neal var under många år Liverpools främste straffspecialist. 

När Liverpool fick straff firade vi på the Kop redan innan han hade hunnit lägga upp bollen på kritpunkten. 

Alla visste att Neal skulle göra mål.

Phil Neal missade aldrig.

Fast jo, det gjorde han ju (även om jag aldrig såg det själv live). 

Myten om Neal som Liverpools bäste straffläggare genom alla tider har levt kvar länge.

Men faktum är att Neal bara hamnar på en fjärdeplats på listan över klubbens säkraste straffskyttar. Han tog totalt 51 straffar och satte 38 av dem. Det innebär en träffprocent på 74,5 %.

Framför sig på listan har Neal Steven Gerrard (han satte 47 av 57 straffar) och John Aldridge (han tog 18 straffar och missade bara en). Bäst på listan är fortfarande Jan Mölby med en träffprocent på 93,3% - han missade bara tre av totalt 45 straffar.

Men Phil Neal slog den vackraste straff jag sett i hela mitt liv – mot Borussia Münchengladbach i Europa Cup-finalen 1977. 

Han fintade målvakten Wolfgang Kneib åt ena hållet och smekte in bollen tätt in till stolpen i det motsatta hörnet.

Och Phil Neal är alla tiders bästa högerback i mitt Liverpool.

Mittback: ALAN HANSEN

Majestätisk, lugn och brytsäker. 

En graciös härförare med en makalös blick för spelet och en rakbladsvass passningsskicklighet. Lika skicklig på huvudet som på fötterna.

Nu när alla lag ska spela sig upp från backlinjen hade Alan Hansen varit en dröm att bygga ett lag kring. Ingen var skickligare på att sätta igång spelet på det viset än Hansen. 

Paisley tog in skotten som ersättare för ikonen Emlyn Hughes, men Hansen hade svårt att ta en ordinarie plats under sin första säsong 1977. Men året därpå klev han fram som en gigant och dominerade försvaret. 

Hansen var försvarets hjärta och en otroligt viktig kugge när Liverpool 1978-79 sprang hem klubbens elfte ligaseger i överlägsen stil. Man vann på (då) rekordantalet poäng (68) för engelska ligan. Man gjorde svindlande 85 mål och släppte in ynka 16 mål totalt, varav bara fyra på Anfield (Ray Clemence höll nollan i 28 av 42 matcher den säsongen.) Det var lika mycket Alan Hansens förtjänst.

Mittback: TOMMY SMITH

Det är här jag vacklar lite i min uttagning. Det finns många kandidater som slåss om den här positionen.

Emlyn Hughes var en stor favorit under sin tid i Liverpool. Även om han kunde vara lite yvig ibland kan ingen ifrågasätta hans kämpaglöd, passion och pondus. 

Alan Hansens parhäst under många framgångsrika år var eleganten Mark Lawrenson. Tveklöst ett av de mest intelligenta, spelförande och solida mittbackspar Liverpool någonsin haft. De två tillsammans i mitten hade onekligen skapat ett mittlås som kunnat hålla vilka anfallare som helst stången.

Phil Thompson såg verkligen inte ut som en mittback, men han växte till att bli en av klubbens allra främsta. Stoltare spelare än Thompson är svår att hitta. Han som tog steget från att stå på the Kop till att spela för Liverpool, bli lagkapten och lyfta Europacupen mot skyn.

Jag hade kunnat sätta in Jaime Carragher också för hans obevekliga lojalitet och ”never say die-spirit” och jag hade kunnat välja Virgil van Dijk som innan skadan mot Everton 2020 tveklöst var världens bäste mittback.

Men jag väljer ”The Anfield Iron” - Tommy Smith. 

Han som Bill Shankly påstod inte var född, utan bruten från en gruva. 

Smith var en av de hårdaste och mest kompromisslösa backar världen skådat. Det var inte många som tog sig förbi honom och när de gjorde det lät Smith dem veta att det kommer göra så in i helvete ont om de försöker göra det igen. Många gånger räckte det att han tittade på motståndarna för att få dem att darra. Hans rykte gjorde dem skräckslagna redan innan avspark.

Men man måste komma ihåg att Smith inte bara var ett råskinn, utan också en skicklig fotbollsspelare med en fantastisk spelförståelse och unik blick för spelet. 

Smith tillbringade 15 år på Anfield. Många gånger spelade han trots att han var skadad. Tommy Smith gnällde aldrig och vek aldrig ner sig. I sin 638:e och sista match var det förstås rena Buster-sagan att Smith skulle nicka in ledningsmålet mot Borussia Münchengladback i Europacupfinalen 1977. 

Mitt bästa Liverpool-lag behöver en gigant som Smith i försvarslinjen.

Vänsterback: ALAN KENNEDY

Alec Lindsay (1969-1977) såg jag aldrig spela live, men han hyllades stort på 60- och 70-talet på sin följsamma vänsterbackplats. Duktig även offensivt. 

Jag gillade också John Arne-Riise (2001-2008) på den positionen och kan inte blunda för den tuffe Steve Nicol (1981-1994) som jag såg spela live många gånger. 

Hjärtat vill säga Joey Jones – en av de mest karismatiska Liverpoolspelarna någonsin. Han som också var ett fan som tog klivet ner från the Kop till planen och, som det påstås, stod där med sina gamla kompisar när han själv var skadad och inte kunde spela eller inte platsade. 

”Oh Joey, Joey, Joe-Joe-Joe-Joey Jones” dånade det från the Kop när laget sprang ut på Anfield och Jones direkt rusade ner till ståplatsläkaren för att ta emot hyllningarna. Han var älskad av fansen, men gjorde inte lika stort avtryck på planen, tyvärr. Det blev bara 72 matcher (och tre mål) mellan 1975 och 1978. 

Mitt förstaval som vänster ytterback måste bli den avige Alan Kennedy – döpt till ”Barney Rubble”, av fansen efter en av figurerna i tecknade Fred Flinta. 

Liverpool har nästan alltid haft problem med att hitta bra vänsterbackar. 70-talet var inget undantag. Paisley köpte Kennedy 1978 från Newcastle för £330 000.

Men debuten borta mot Queens Park Rangers blev en katastrof. 

Kennedy hade en bedrövlig första halvlek och vara nära att göra självmål. I omklädningsrummet i halvtid förväntade han sig att Paisley skulle peppa honom. Men Paisley gav honom istället en rätt frän gliring. 

Han sa:

”De sköt fel Kennedy”. (En blinkning till mordet på president John F. Kennedy 1963.)

Men sen gick det bättre.

Jag stod på Wembley i mars 1981 när Kennedy gjorde 1-0 mot West Ham i Ligacup-finalen och var på plats även 1983 när han med en kvart kvar av matchen kvitterade Manchester Uniteds 1-0 ledning och tvingade fram en förlängning. 

Självklart stod jag även i den vrålande, gungande röda klacken i Paris när ”Barney”, precis nedanför oss, dundrade in det sena segermålet mot Real Madrid i Europa Cup finalen 1981. Det var också Kennedy som satte den avgörande straffen mot Roma i Europa Cup-finalen 1984, även det precis nedanför kurvan där vi Liverpoolfans jublande hyllade ”Barney”.

På Anfield älskade vi på the Kop att hetsa Kennedy att göra sina offensiva tjurrusningar, trots att man ofta kunde höra honom få skäll av sina lagkamrater. 

”Barney” hade en … tja, rätt okonventionell spelstil som bara en mor kunde älska. Det var inte så vackert, men ofta rasande effektivt. På något underligt vis tog han sig alltid fram och många viktiga mål gjorde han. 

Jublet blev aldrig så högt som när han dribblade sig fram och vi vrålade ”Maradona” till honom. Visst kunde det svaja bakåt ibland, men Alan Kennedy är gjuten som min alla tiders vänsterback.

Högermittfältare: KEVIN KEEGAN

”Stålmusen” var min första stora Liverpool-idol. 

En ikon som man antagligen inte borde placera på mitten. 

Men jag tror det hade fungerat riktigt bra. Med sina trixiga dribblingar, 230 matcher och 68 mål för Liverpool mellan 1971 och 1977 tillhör Keegan de verkliga legenderna i klubbens historia. 

Jag var i Liverpool bara några veckor efter klubbens historiska första Europa Cup-seger i maj 1977 och stan vibrerade fortfarande av lycka. Men oron var också påtaglig.

Keegan hade redan tidigt aviserat att finalen skulle bli hans sista match för Liverpool. Han ville prova lyckan med en annan klubb på kontinenten. I Liverpool Echo spekulerade man vilt om vem som skulle ersätta klubbens storstjärna – om det överhuvudtaget skulle vara möjligt. 

Än en gång visade sig tesen ”ingen enskild spelare är större än Liverpool som klubb” vara sann. När King Kenny presenterat sig var det ingen som saknade Keegan. Dalglish gjorde mål redan i sin debutmatch, i segern mot Middlesborough på Anfield i augusti 1977, och sen rullade det bara på.

(Tyvärr fick jag aldrig se Keegan spela för Liverpool, men jag såg honom lira för England på Wembley.)

Keegan tillhör fortfarande de riktiga stora i Liverpool och är självskriven i en alla tiders bästa stjärnelva.

Innermittfält: STEVEN GERRARD

Dynamisk som pådrivare, iskall som straffskytt och en av de bästa passningsspelare världen någonsin skådat är förstås given här. 

Och hur många gånger räddade inte ”Captain Fantastic” oss med sina avgörande mål? 

Han var inte bara en komplett mittfältare, utan också komplett som fotbollsspelare. Vem minns inte hur han blev ”Man of the Match” i tidernas mest osannolika Champions League final mot Milan 2005? 

Lika magnifik var han i ”The Gerrard Final”, FA Cup-finalen mot West Ham 2006, med sin 90 1-rökare som räddade oss vidare till det vinnande straffavgörandet.

Efter Kenny Dalglish är Steven Gerrard enskilt den spelare som tveklöst haft störst inverkan på Liverpool FC.

Stevie är givetvis även kapten i mitt Alla tiders Liverpool.

Innermittfält: GRAEME SOUNESS

En av ligans hårdaste och bästa mittfältsankare någonsin.

Obevekligt beslutsam och en klippa som heller aldrig vek ner sig. 

Jag stod på the Kop och minns hur hela Anfield vibrerade under hatmatchen mot Dynamo Bukarest i den första Europa Cup-semifinalen i april1984 där Souness bröt käken på gästernas lagkapten Lică Movilă utan att domaren reagerade. 

Men precis som Tommy Smith var Souness inte bara en benknäckare. 

Han var också mycket passningssäker - minns den geniala passningen till Dalglishs vinnande mål i Europa Cup-finalen mot Club Brügge på Wembley 1978.

Det blev oroligt i klubben ett tag 1981-82 efter ett gräl mellan dåvarande lagkaptenen Phil Thompson och Bob Paisley. 

Managern ansåg att Thompson blivit för slarvig i sitt spel och lät därför Souness överta kaptensbindeln. Det blev början på en bitter relation mellan de två ikonerna. Thompson vägrade länge att ens prata med Souness och hävdade att skotten stulit hans kaptensbindel. 

Souness var kapten när Liverpool slog Manchester United med 2-1 och vann Liga Cup-finalen på Wembley 1983. För oss som stod i den röda kurvan växte respekten för Souness när han tog ett steg tillbaka och insisterade på att Bob Paisley, i sin sista match som manager, skulle gå först upp för de berömda 39 stegen upp till hedersläktaren och motta bucklan.

Vänstermittfältare: STEVE HEIGHWAY

Ett för mig alldeles självklart val.

En av de vassaste och mest eleganta spelare vi har sett i den röda tröjan. Det var en fantastisk tid när vi verkligen hade ”Heighway on the wing” och hans aviga dribblingar snurrade upp motståndarnas backar i parti och minut. 

”Big Bamber”, som han kallades, var duktig på båda fötterna och gjorde många viktiga mål. En av de största ikoner och bästa yttrar klubben haft. Jag glad att jag hann se Heighway spela för Liverpool.

Det var sannerligen ”poetry in motion”.

Anfallare: IAN RUSH

En sylvass anfallare och en av tidernas främsta och mest fruktade målspottare.

”Rushie” är en legend som fortfarande håller målrekordet i Liverpool – han gjorde hisnade 356 mål på 660 matcher. (Vi har förlåtit honom för att han höll på Everton som barn.)

Rush kunde man lita på även när Liverpool spelade knackigt. 

Jag kan inte minnas hur många gånger han klev fram och frälste oss och vi på the Kop sjöng ”All you need is Rush” i en egen version av Beatlesklassikern ”All You Need is Love”.

Liverpool har haft en lång rad notoriska målsprutare genom åren - från Roger Hunt, Kevin Keegan, John Aldridge, Robbie Fowler och Michael Owen till Fernando Torres, Luis Suarez och Mohamad Salah. Men den bäste är fortfarande ”Rushie”.

När Liverpool krisade, inte minst med målskyttet under Roy Hodgson, hamnade jag en gång mitt i natten på en bar med Ian Rush.

Jag sa till Rush:

”Om du hade dragit på dig tröjan och fått spela nu, så hade du fortfarande gjort mål.”

Rush såg på mig och svarade utan att röra en min:

”Ja, det hade jag.”

Och det tvivlar jag inte ett ögonblick på.

Rush kunde sniffa sig till en målchans som ingen annan.

Han var en mästare på att skapa chanser och stänka in mål från ingenting. Ett rovdjur och en målmaskin som vi aldrig sett dess like av på Anfield.

Han är förstås given i mitt All Star-anfall, tillsammans med:

Anfallare: KENNY DALGLISH

Mannen, myten och legenden – den främsta spelare Liverpool FC någonsin haft och en av fotbollens allra största någonsin, alla kategorier. 

Det fanns inga tvivel när fansen 2006 själva röstade fram ”King Kenny” som nummer ett på listan över på ”100 Players Who Shook the Kop.” 

Dalglish hade verkligen det man brukar kalla ”fotbollshjärna” - en unik egenskap som gjorde honom lika målfarlig även när han tappat sin snabbhet och rörlighet. Kenny ”tänkte” fotboll och hade en makalös förmåga, precis som Ian Rush, att läsa spelet och sina motståndare. Ungefär som att han alltid tycktes vara ett steg före alla andra.

Åren med Liverpool tillhör klubbens mest framgångsrika någonsin. Ingen tvivlade väl heller på att det skulle bli en succé när Sir Kenny Dalglish tog över från Joe Fagan 1985 och blev spelande manager. 

Resultatet talar sitt tydliga språk – tre ligasegrar, två FA Cup-vinster och fyra Charity Shield-segrar med kungen vid rodret. (Till detta ska förstås även läggas Kennys övriga meriter som spelare i Liverpool – tre ligamästerskap, tre Ligacup-vinster, fyra Charity Shield-segrar, tre Europa Cup-vinster och en europeisk Super Cup-seger.

David Preece, målvakt i Barnsley, hade en egen teori om varför Kenny var en så framgångsrik anfallare:

”Kenny var så skicklig på att täcka bollen, vända bort backarna och aldrig låta dem ta bollen från honom. Det kan han tacka sin stora röv för.”

Tillsammans med ”Rushie” bildar Dalglish Liverpools dödligaste anfallsduo genom tiderna.

Avbytare: DAVID FAIRCLOUGH

Om jag måste köra på det gamla regelverket där man bara fick han en avbytare är valet det mest självklara.

Då säger jag som Christophe Lambert i filmen Highlander: 

”There can only be one.”

”Super Sub” David Fairclough blev ikonisk för sina inhopp för Liverpool. När allt stod och vägde och det hade kört ihop sig vinkade Bob Paisley till sig David Fairclough och sa (förmodligen):

”Go on, son. Get in there and do your job.”

Och det gjorde ”Ginger” ju så många gånger.

Så fort han började värma upp steg ett förväntansfullt sorl på The Kop.

”Nu kommer det ordna sig. Ginger fixar det här”, sa folk till varandra så många gånger.

När jag såg min allra första match på Anfield i februari 1980 mötte Liverpool Bury i FA-cupen.

På pappret såg Bury ut att vara en munsbit för Liverpool. Men Bury kämpade väl och Liverpool fick inte hål på dem. 

Klockan tickade på och ett nervöst mummel spred sig på The Kop. Men så fort Fairclough började värma började folk runt mig applådera och tjoa. 

Och sen blev det som det brukade. 

”Ginger” kom in och vann matchen för Liverpool med sina två snabba mål.

Mest berömd är ju Fairclough för sitt avgörande mål mot St. Etienne i den klassiska Europa Cup-semifinalen på Anfield 1977. 

Många har spekulerat i hur framgångsrik Fairclough hade kunnat bli om han bara fått spela mer. Nu gjorde han bara 155 matcher för klubben (61 som avbytare), men hade ett fint målsnitt med totalt 55 mål (2,8 mål per match).

Men kanske var det så att ”Ginger”, trots allt, var mest effektiv som avbytare. 

Jag har sett honom spela från start och då gjorde han inte alls samma energiska intryck. Och att vara världens bästa avbytare för tidernas bästa Liverpool är verkligen inte fy skam.

Okej – om vi ska följa dagens regler med totalt fem avbytare finns det gott om alternativ att sätta på bänken:

MOHAMED SALAH

Kommentarer överflödiga. ”The Egyptian King” har redan skrivit in sig i historieböckerna och nu när han valde att stanna kvar på Anfield är han på god väg att bli en verklig legendar.

Sen är det ju förstås svårt att blunda för Luis Suarez, Fernando Torres och John Barnes som alternativ.

ALISSON BECKER

Slarvig med fötterna lite för ofta. Men han håller ändå toppklass och har räddat Liverpool många, många gånger med sina avgörande ingripanden. 

En av världens bästa målvakter.

VIRGIL VAN DIJK 

Numera lite för loj, lite för trög och lite för nonchalant lite för ofta. 

Men fortfarande brytsäker och stabil och en av de mest pålitliga mittbackarna i dagens fotboll.

TERRY McDERMOTT

Den här är svår.  Men vi behöver en stark mittfältare som back-up och ”Terry Mac” var ett spelskickligt rivjärn som gjorde många viktiga mål (totalt 54 på 232 matcher mellan 1974 och 1982). Sen har vi ju också den hårdskjutande Jimmy Case och eleganten Ray Kennedy som fullvärdiga alternativ, liksom Xabi Alonso och Ronnie Whelan. 

Men jag satsar på ”Terry Mac” för hans löpvilja, arbetskapacitet och distinkta spelsätt.

Var och en får tycka som jag vill

Det fina med den här sortens topplistor är att man kan leka med tankarna och drömma fritt.

Här finns inga begränsningar.

Inget som är rätt eller fel. 

Det är bara åsikter. 

Dina och mina.

Och jag brukar säga som min pappa ofta sa: 

”Var och en får tycka som jag vill”.

Av Thomas Nilsson 

... som i 80-talets början kunde röra sig fritt på Anfield och Melwood och blev känd som "The Swedish Scouser". Thomas är sedan många år uppskattad krönikör för HemmaBio och har även gett ut en rad böcker. 

Redigering: