2023-12-27

Vad fotbollsåret 2023 lärde mig

Jürgen Klopp har likt våra allra största talat om hur fotbollens roll är att i 90 minuter få alla människor att släppa sina bekymmer, sina motgångar och sina trasiga tankar. Att för en kort stund varje vecka få vara där för någonting gott och positivt, innan verkligheten snart hinner ikapp igen. En beundransvärd inställning, men 2023 var det stundtals annorlunda – ett år där verkligheten nästan blev en välbehövlig paus från fotbollen.

Nå, i det stora hela har det här varit ett fint år och jag lovar, mitt mål är att ni ska lämna den här texten med ett leende på läpparna. Men låt mig först få blicka tillbaka på några av de där sakerna som stuckit i ögonen.

Om 2019 lärde mig att ingenting är omöjligt på planen (speciellt efter den där magiska matchen mot Barcelona) så lärde 2023 mig att ingenting är omöjligt utanför den. Det var nog få som såg framför sig att Liverpools två senaste kaptener nu skulle representera Saudiarabien. Att Roberto Firmino, Sadio Mané och Gini Wijnaldums resor skulle bära ditåt också efter allt de åstadkom i den röda tröjan fanns heller inte på min världskarta.

Men, nu är vi här och det är svårt att acceptera att allt det här som vi byggt upp under klubbens 130 år långa historia inte verkar betyda någonting för två kaptener. De gör det för ”projektet”, säger dem. Tyvärr lämnades väldigt många väldigt ensamma när deras namn så enkelt köptes för projektet “tvätta en nations fläckar”. ”You’ll Never Walk Alone”, har på många sätt aldrig varit svårare att ta i mun.

Jag har dock lärt mig mer om vår klubb av allt det här samt om vad det är som jag är här för. Roberto Firmino var för mig synonymt med Liverpool och antalet gånger jag gått i strid för att han ska få den uppskattning han förtjänar går inte att räkna. Alla de eftermiddagar och kvällar som han skänkte oss ovärderlig glädje kvarstår, men det är trångt bland våra legender och ett enkelt sätt att skickas ut från rummet med huvudet före är ju att göra som bland annat han gjorde.

Fotbollsåret 2023 lärde mig att vi är större än sådana spelare och ledare. Det kommer nya stjärnor och de enda värda att hålla hårt i är de som också står upp för oss. Jordan Henderson har betytt mycket för den här klubben och Steven Gerrard likaså, men ingen titel kommer någonsin vara större än det svek som så många supportrar kände när de gick deras väg. Återigen, ”You’ll Never Walk Alone”? Tillåt mig tveka…

Jordan Henderson and Steven Gerrard coach of Al Ettifaq after the Saudi Pro League match between Al-Ettifaq and Al-Ittihad at Al Ettifaq Stadium on...

Stoppar huvudet i sanden

Fotbollsåret 2023 lärde mig också att nivån på fotbollsdebatten kanske inte är menad att vara på en särskilt hög nivå. För när Martin Åslund i vad som mycket väl kan bli ett direkt säsongsavgörande misstag från domarteamet landar i att Jürgen Klopp är en fjant så är någonting fel. Jürgen Klopp är nu en fjant i raden i Åslunds värld bland Graeme Souness, Didi Hamann och ett par andra. Tack för analysen. “Good process”, för att citera den engelska domarkåren.

Nog borde vi förtjäna mer för de snart tiotusen som vi varje år slänger ur oss för att få se Liverpool spela fotboll… Jag kanske är naiv, men det borde vara i allas intresse att vi gemensamt ska bli bättre – men i den kampen tycks de högsta rösterna i stället ha en kapplöpning mot den absolut botten. Och vi betalar för det.

Kanske blev den låga nivån och den dystra bild av hur svårt allt det här kommer att bli framåt tydligast när Luton, klubben som blev många fotbollssupportrars “andralag” i år, gick från den finaste solskensberättelsen till vad som bäst kan beskrivas som en skamfläck. Det är en sak att supportrar yttrar sig olämpligt, det gör många supportrar. Men Luton tog ju mer eller mindre supportrarna i försvar för deras olämpliga sånger mot Liverpool. Deras ledning menar att vissa inte var medvetna om vad de sjöng. Jag har väldigt svårt att se hur vi ska få bort de där ramsorna från arenorna när klubbar som Luton allra helst stoppar huvudet i sanden.

Å andra sidan – vad hade man väntat sig från en supporterförening som firade sin första Premier League-match med att dra på sig miljonböter för homofobiska ramsor. Låt mig – på ett Lutonskt sätt – vara sådär lagom “ovetande” om vad jag egentligen menar när jag skriver att Luton är för Premier League vad ett ekolod är för klättrare på Mount Everest. I bästa fall meningslöst, i värsta i vägen för vad vi alla är här för.

Förändringar närmar sig

Nog om allt det tråkiga – fotbollsåret 2023 lärde mig också att hålla hårt i det vi har. Få är de som inte under året frågat sig vad vår klubb egentligen håller på med och kanske var upplösningen i sagan om mittfältsrekryteringen det perfekta svaret från klubben. Många experter och även vi supportrar dömde ju ut klubbens agerande på transfermarknaden när varken Bellingham, Caicedo eller Lavia bar rött i slutet av fönstret. Såhär med facit i hand blev det kanske inte så tokigt ändå.

Generellt har det här gångna året varit utmanande på så vis att det funnits en påtaglig frustration över att vi inte vill vara på samma väg som många andra. Manchester City fortsätter att dominera med sin tvivelaktiga struktur, Newcastle United har hoppat på ett tåg där allt vad värdighet är stannade på perrongen och under stora delar av året var även Manchester United på väg att bli nästa klubb att överge allt de stått för. Lägg därtill Chelsea och den redan så svåra toppstriden i Premier League blir snabbt utom räckhåll för många.

Jag vet inte vad ett Liverpool hade varit med investeringar som den som Chelsea stod för i år – men jag är ganska säker på att det inte hade varit ett Liverpool som kändes så bra som Jurgen Klopps bygge gör. Till och med om det innebar fler titlar.

Men fotbollsåret 2023 lärde mig att förändring närmar sig, vare sig vi vill eller ej. Jurgen Klopp kommer inte att vara här förevigt, inte heller Mo Salah. Och även om det kommer nya själar som får oss att drömma så har Manchester United bevisat i år hur otroligt svårt det är att få en klubb tillbaka på banan – oavsett om den klubben är världens största eller en i mängden.

Mohamed Salah of Liverpool and Jurgen Klopp manager of Liverpool before the Premier League match between Liverpool FC and Manchester United at...

Vi har faktiskt byggt någonting helt otroligt. År av motgångar och fall på mållinjen har lett oss hit – till en klubb som visat att alla titlar är inom räckhåll, med en trupp som tycks vilja göra rätt för sig i livet och med en ledning som en hel fotbollsvärld känner avund för. Liverpool kanske inte vann trippeln förra året, men fler har pratat om hur vi spelade och vilka verktyg som tagit oss dit vi är än Manchester Citys historiska framgångar. Det säger mycket om vår klubb i dag.

Värna om det vi har

Jag försöker påminna mig varje vecka att våga stanna upp. Att våga se bortom alla VAR-debatter, om allt som sker bortom planen och allt som vi inte är. Det här kan mycket väl vara den roligaste tiden som många får uppleva som Liverpoolsupportrar. Då känns det trist att den perioden ska kännetecknas av allt galenskap som pågår bortom vår klubb.

I en fotbollsvärld där den moraliska kompassen utmanas dagligen är jag stolt över att ha fallit för den här klubben. Allt är inte perfekt, men klubben lyssnar och jag upplever att dialogen med supportrarna blivit allt bättre. Och det där ska inte underskattas.

Vi lever i en svår tid och för många är allt det här som vi byggt upp genom supporterklubben, i Fantasy-grupper, på de lokala haken och i den stora fotbollsfamiljen som vi alla tillhör en viktig paus från livet. Fotbollsåret 2023 har lärt mig att försöka vara lite mer varsam om allt det här. Att låta frustrationen rinna av innan jag kastar den på någon annan, som sen i sin tur gör detsamma.

I slutändan ska ju allt det här vara lustfyllt och roligt – att värna om varandra och försöka bidra till ett gott klimat runt allt det här borde stå högt på vår agenda. Det handlar inte om att inte få tycka olika, varken kring vår klubb eller kring andras. Utan att vi ska vara öppna för att lära oss av varandra – det finns så mycket kunskap och information här i supporterklubben och ju fler röster som hörs desto bättre.

Avslutningsvis vill jag passa på att skicka med en liten fråga till er som läser mina krönikor – vad gillar ni bäst? Vad vill ni läsa mer om och vad känner ni er mätta på? Jag är ju faktiskt här för er.

Ta hand om varandra och så hörs vi igen väldigt snart. God fortsättning, Gott Slut, Gott Nytt och kom ihåg – You’ll Never Walk Alone.