2024-01-20

Ett Liverpool-porträtt: Peter Alan Lloyd

Thomas Nilsson är tillbaka med en krönika om punkrock, brudar, fotboll – och lite krigsfilm.

Det är inte bara den grovkorniga dialekten som gör att stan känns främmande för utomstående, både för britterna själva och för andra besökare.

Liverpool har alltid varit en stad som stått lite utanför, både geografiskt och politiskt. Det är en stad vars invånare alltid känt sig åsidosatta, försummade och distanserade från resten av landet, inte minst från maktens London. Utanförskapet blev aldrig så tydligt som under slutet av 1970- och början av 1980-talet. Den lågkonjunktur som svepte över landet slog allra hårdast mot Liverpool.

Politikerna lovade ekonomiskt stöd när det mäktiga varvet lades ned, fabrikerna tvingades stänga och 80 000 blev arbetslösa. När politikerna plötsligt vände staden ryggen ställdes Liverpool inför en skenande våg av kriminalitet, arbetslösthet och social misär som klamrade sig fast långt in på 80-talet. Det är ett svek som Liverpoolborna fortfarande inte förlåtit Thatcher-regimen för.

Sommaren 1981 brann gatorna i protest och de våldsamma kravaller som skakade den ruffiga stadsdelen Toxteth gav eko ända ned i det brittiska parlamentets korridorer.

När jag sprang mitt första maraton var det 1981 och i Liverpool.

Hur arrangörerna tänkte när man valde att förlägga delar av banan genom just Toxteth då har jag aldrig begripit.

Men det var en upplevelse kan jag säga.

I vissa kvarter stod folk utanför pubarna och bjöd deltagarna på skummande pints.

I andra områden blev vi bombarderade med gatstenar från skräniga ungdomsgäng.

Fotboll, punk och brudar – och en bok

Hur eländigt det än har varit i Liverpool under åren har staden alltid haft musiken och fotbollen som förenat invånarna.

Det är det som gett ”Scousers” kraft och tröst och som fått dem att känna stolthet för sin stad och sitt ursprung.

På 60-talet var det Beatles som satte staden på kartan och influerade resten av världen med sitt revolutionerande sound.

På 70- och 80-talet härskade Liverpool FC i toppfotbollen. Man var bäst i både England och Europa. Vrålen från ståplatsläktaren the Kop när klubben besegrade storheter som Bayern München, Benfica och St. Etienne hördes ända nere på kontinenten.

Det är också ur den här myllan som Everton-supportern Peter Alan Lloyd växte upp.

* Peter Alan Lloyd på bas för Nightmares In Wax med Pete Burns vid micen. Foto från 1980.

Han är killen som gav upp kompisarna i de ölsnattande, småkriminella gängen i förorten Crosby och istället upptäckte musik, brudar och fotboll.

Peter hängde på den kortlivade, men legendariska klubben Eric's på Mathew Street där han också jobbade och på nära håll fick uppleva hur punken med Sex Pistols och The Clash exploderade. En period var han också basist i Pink Military Stand Alone och Nightmares in Wax – Liverpools mest berömda dåtida New Wave-band efter Echo & the Bunnymen och The Teardrop Explodes.

Den här tiden har Peter skrivit om i en hyllad bok, Bombed Out! (www. bombeoutpunk.com). Filmrättigheterna är sålda och Peter har även själv skrivit manuset.

– Men storyn i filmen skiljer sig lite från boken, förklarar han.

– Grunden är densamma – ung kille blir basist i ett punkband i 80-talets förslummade Liverpool. Blir förbannad och går sin egen väg, trots att bandet håller på att slå igenom. I manuset har jag tagit mig en hel del artistisk frihet, jag vill inte att det ska bli en film om mig. Det var roligare att skapa egna karaktärer och situationer, även om de är baserade på verkliga personer och mina egna upplevelser.

Här finns massor av typiskt sarkastisk, men hjärtligt vass liverpoolsk charm och humor. Än har bolaget inte kommit till skott med Bombed Out! och nu har rättigheterna återgått till Peter.

– Det ser jag faktiskt fram emot. Jag tror jag kan förvalta projektet bättre själv och få en film på fötter med de samarbetspartners jag har nu.

Bombed Out! är en bok som alla som gillar musik och Liverpool som stad kommer att gilla.

Vägarna korsades på klassisk mark

Jag lärde känna Peter Alan Lloyd (bild ovan) för drygt sju år sedan.

Vi har hunnit bli goda vänner sedan dess.

Det har varit både märkligt och roligt att under våra samtal och flitiga mailväxlande upptäcka hur våra vägar korsades så många gånger under sent 70-tal och under början av 80-talet, men utan att vi kände till varandra.

Det är väl inte heller helt omöjligt att vi har passerat varandra under den här tiden. Precis som Peter och hans gäng drev jag runt och häckade på samma ställen – food courten i källaren på det klassiska varuhuset Lewis´s på Lime Street, Odéon-biografen på London Road, på syltorna längs med Bold Street och Mathew Street och den dragiga kafeterian på färjeläget nere på Pier Head, på skivbutikerna Penny Lane Records och Probe Records och på den välsorterade WHSmith mitt på Church Street där man under kyliga, trista vinterdagar kunde gratisläsa enorma mängder tidningar utan att personalen eller väktaren tog någon som helst notis.

Oundvikligt att jag hamnade på Mathew Street

* Thomas på Mathew Street.

Jag växte upp med Beatles.

Min mamma har berättat att jag som 3–åring stod hemma på innergården där vi bodde och sjöng She Loves You, Yeah, Yeah för full hals.

Kanske inte så konstigt då att jag 12 år senare oundvikligt nog drevs till Mathew Street - platsen för Beatles explosiva första år som världens största popgrupp - och sedan tillbringade så mycket tid i just de kvarteren.

Men på 70-och det tidiga 80-talet var det ett ruffigt område med många skumma ”hål i väggen”-krogar och sjaskiga arbetarsyltor. Det var rätt stökigt kvällstid. Mörkt och ganska dystert och nergånget.

Det fanns egentligen ingenting som uppmärksammade stans största musikaliska hjältar då.

I över 20 år verkade Liverpool som stad ha förträngt minnet av Beatles.

Var det för att man hade svårt att förlåta Paul, John, Ringo och George för att de redan efter genombrottet 1963 lämnade stan och flyttade till London?

Liverpoolborna är öppna, varma och välkomnande.

Men känner de sig svikna och förrådda tvekar de inte att vända dig ryggen.

Länge var det bara den berömda ”statyn” på väggen på 15 Mathew Street som hyllar Beatles – eller ”Beatle Street” som det står under texten ”Four lads who shook the world” som skvallrade om att man befann sig på klassisk mark.

Skylten skapades av konstnären Arthur Dooley och kom på plats 1973.

Det kom att dröja 11 år innan nästa minnesplakett kom på plats, då ovanför souvenirbutiken The Beatles Shop (på 31 Mathew Street) med sina ikoniska Beatles-figurer. Det var Liverpools första Beatles-staty, finansierad av butiken tillsammans med Beatlesfans över hela världen. (Statyn av John, Paul, Ringo och George skapades av Liverpool-konstnären David Hughes och kom på plats 1984.)

The Cavern – än låg den här, än låg den där

Legendariska The Cavern Club fanns förstås också, om än i ny skepnad.

Originalklubben (på 8-10 Mathew Street) låg i källaren på en gammal lagerbyggnad som stängdes och revs 1973. Lokalen cementerades när Merseyrail byggde ett ventilationsschakt till det nya underjordiska järnvägsspåret som löper under stan. Platsen ovan jord blev till en parkeringsplats. (Idag står tomten fortfarande tom bakom ett trist stängsel.)

En kopia av The Cavern återuppbyggdes med sparat tegel från originalbyggnaden och öppnade 1984 en bit högre upp på gatan.

Den verksamheten ägdes fram till 1989 av Liverpools legendariske backbjässe Tommy Smith tillsammans med sin affärspartner George Downey. Dagens The Cavern öppnade på samma ställe 1991 – för den som är intresserad låg klubbens originalentré bredvid Cilla Black-statyn.

Jag älskade att strosa på Mathew Street.

Några Beatles-fans såg jag sällan eller aldrig. Jag minns bara vid ett tillfälle när jag stötte ihop med ett förvirrat ungt, tyskt backpacker-par som besviket fick konstatera att det Beatles-museum de letade efter inte existerade – än.

Jag lärde känna ett par som drev The John Lennon Club på Mathew Street och fick gratis medlemskort, så där hängde jag en del.

The Amarillo Tea Room var ett mytomspunnet hak på Mathew Street.

* Numera Flanagan´s Apple Irish Pub.

Det låg snett över gatan från rockklubben Eric´s, så här samlades lokala musiker och blivande rockstjärnor som Pete Burns, Julian Cope, Pete Wylie, Ian McCulloch och Courtney Love – och Peter Alan Lloyd. Vi har kunnat konstatera att vi båda häckat på kaféet samtidigt under 80-talet. Det var billigt att äta och dricka där och alltid livligt och färgstarkt. Tänk om vi hade lärt känna varandra då – vilka historier och äventyr vi hade kunnat dela, trots att Peter är en inbiten inbiten ”Blue nose”.

The Amarillo Tea Room var både känt för sin Carl Jung-staty på fasaden (som ändrat utseende genom åren) och för sina bisarra, ludna toalettsitsöverdrag. (När stället lades ned öppnade i samma lokaler Flanagan´s Apple Irish Pub som fortfarande håller öppet.)

Det är förresten bara en myt att den berömde psykoanalytikern Jung blev förtrollad av Liverpool under ett besök i stan 1927. Sanningen är att han bara besökte Liverpool i en dröm som han beskrev i sina memoarer Memories, Dream and Reflections (1962) och där han yttrade orden som ristats in i guldbokstäver på väggen; ”Liverpool is the pool of life, it makes to live”.

Gipsstatyn på husväggen på The Amarillo Tea Room installerades 1987, men vandaliserades och plockades så småningom bort. En mer stryktålig version ersatte originalet 1993.

Punkrock och kaos på Eric´s

I Liverpool har fotbollen och musiken alltid gått hand i hand.

Efter The Cavern Club är Eric´s tveklöst stans mest mytomspunna klubb.

Här samlades en brokig skara människor, både besökare och artister. På Eric´s uppträdde bland annat The Clash, Joy Division, Sex Pistols, Ramones och New Order. Det var också här som lokala band som Echo & the Bunnymen, The Teardrop Explodes, Dead or Alive, Wah! Heat och Orchestral Manoeuvres in the Dark slog igenom.

Klubben öppnade 1976 i en källare på Victoria Street innan man flyttade till 9 Mathew Street, mitt emot platsen där original The Cavern Club en gång låg. Jag minns att det ofta var bråkigt och mycket folk utanför Eric´s.

Första gången jag besökte Mathew Street var i juni 1977 och fascinerad av det färgstarka klientelet brukade jag under åren stanna till och betrakta skådespelet utanför entrén där musiken dånade inifrån klubben. Det gick inte att bara slinka in på Eric´s, det krävdes att man köpte ett medlemskort för att få komma in.

Men jag har varit inne.

När jag för några år grävde i mina lådor hittade jag både flyers och biljettstumpar från februari 1980, strax innan klubben stängde samma år.

Innan Peter Alan Lloyd själv började spela i band och uppträda på Eric´s jobbade han som allt-i-allo på klubben, så det är ju inte osannolikt att vi också passerat varandra i vimlet utanför och på väg till The Amarillo Tea Room.

Stöket och knarkflödet på Eric´s resulterade i att klubben tvingades stänga efter en polisrazzia. Ett nytt Eric´s öppnade 2011 en bit upp på Mathew Street, men hade ingenting med originalklubben att göra och stängdes efter bara en kort tid.

Idag är Eric´s åter öppet på 9 Mathew Street.

Peter var där för några år sedan.

– Jag gick dit med min bror och försökte orientera mig. Men det enda som är kvar på samma plats är trapporna från gatan. Därinne var det omgjort och rätt förvirrande.

Udda karriärtwist och resor i krigets fotspår

För Peter blev livet som rockstjärna kort.

Han gjorde en helomvändning, satsade istället på en akademisk karriär och jobbade under många år som advokat.

Nu bor han sedan drygt 20 år tillbaka tillsammans med sin fru i Thailand, men har återvänt till Liverpool då och då. Peter har under många år intresserat sig för Vietnam och de konflikter som blossat upp där och dess krigshärjade grannländer.

– Jag har alltid varit fascinerad av Vietnamkriget och den katastrof, både politiskt och militärt, som det blev för USA.

1992 reste han med den allra första gruppen britter som fick officiellt tillstånd att besöka Vietnam, bara några år innan jag själv kuskade runt samma leder i Vietnam.

– Vi besökte bland annat Khe Sanh innan man hunnit röja efter slaget som utspelade sig där 1968. Det var en märklig känsla att gå runt på platsen. Det var som om tiden stannat och kriget bara tagit en paus. Det låg fortfarande rostiga hjälmar och patronhylsor kvar på marken.

Peter återvände till Vietnam flera gånger och började även resa runt till andra krigsskådeplatser i Laos och Kambodja, inte minst sedan han flyttade från England till Thailand.

Han har författat åtskilliga artiklar om Vietnamkriget.

Men även skrivit om det blodiga, laotiska inbördeskriget (1953-1975) – det som också kallas ”Det hemliga kriget” eftersom så få västerlänningar visste att det pågick. Peter har med åren också utforskat Ho Chi Minh-leden. Det var ett komplext transportsystem uppbyggt av labyrinter bestående av lastbilsvägar, floder och fot- och cykelstigar som gick från norra till södra Vietnam genom Laos och Kambodja. Under Vietnamkriget understöddes leden av soldater och krigsmaterial till befrielserörelsen FNL (även Viet Cong kallad) och den nordvietnamesiska arméns strider i Sydvietnam.

– Idag trampar tusentals ryggsäcksluffare och äventyrsturister runt på Ho Chi Minh-leden. Det är svårt att tänka sig att det för bara några år sedan var en av de farligaste platserna i världen.

Resor inspirerade till bok som blivit film

* Peter till höger.

Intresset för konflikterna i Vietnam, Laos och Kambodja resulterade en bok i två delar, Back: Across the Fences och Back 2: Into the Jungle. (De finns på amazon.co.uk)

– Jag har alltid velat väva samman Vietnamkriget med en nutida story. Med Back kunde jag blanda fiktion med historiska fakta.

Handlingen tar avstamp dels 1968 när en amerikansk specialstyrka, ledda av Spike Miller, är på hemligt uppdrag längs Ho Chi Minh-leden. Dels i nutid när Spike, döende i cancer, ger sitt barnbarn Mark sin gamla krigsdagbok och ber honom leta rätt på något han förlorade i Laos djungler. I sällskap med kompisen Brad (en före detta marinsoldat) och några studenter från New York beger sig Mark till Asien. Under de strapatsrika vandringarna stöter de ihop med ett gäng unga obetänksamma brittiska backpackers. Tillsammans ställs de inte bara inför naturens utmaningar i form av ogenomtränglig vildmark med farliga djur, lömska booby traps och odetonerade granater, utan tvingas även konfrontera något ännu mer hotfullt som jagar dem.

Inspirerad av Back skrev Peter också ett manus som blivit film; MIA: Greater Evil.

– Det är lättare som britt att ta ett kliv tillbaka och skriva om Vietnamkriget utan att färgas av samma ilska, ångest och bitterhet som amerikanerna bär på. Särskilt när det gäller ödet för de tusentals soldater som förklarats ”saknade i strid” under det drygt 19 år långa Vietnamkriget.

Bevis för USA:s svek

Under sina resor runt Vietnam, Laos och Kambodja har Peter intervjuat mängder av människor med olika kopplingar till konflikten. Han har också grävt fram egna ledtrådar för att nysta upp historier om vad som kan ha hänt de amerikaner som togs som krigsfångar eller spårlöst bara försvann.

– MIA: Greater Evil är ett försök att lösa några av de mysterier som fortfarande plågar de anhöriga och lyfta fram de obekväma sanningar som den amerikanska regeringen fortfarande blundar för.

Som advokat menar Peter att det finns konkreta skäl för att yrka på nya utredningar.

– Efter alla resor jag gjort, mängder av tidigare hemligstämplade CIA-dokument som jag läst och efter att ha pratat med ögonvittnen är jag helt övertygad om att USA övergav tusentals soldater när kriget avbröts. Jag träffar fortfarande människor som berättar gripande historier och jag lider med dem som fortfarande inte vet vad som hänt deras anhöriga.

Krig vars ärr fortfarande blöder

I USA är såren från Vietnamkriget ännu inte läkta och orsakerna är flera.

En är att det var ett mycket märkligt krig.

USA vann alla slag medan Nordvietnam och den sydvietnamesiska gerillan FNL förlorade över en miljon soldater.

Ändå tvingades USA ge upp och dra sig ur kriget. Det var första gången världens mäktigaste land tvingats kapitulera, något som resulterade i djupa psykologiska ärr i den amerikanska folksjälen. Drygt 58 000 amerikaner stupade. De som återvände hem blev utskällda och bespottade. Många var traumatiserade av sina upplevelser.

Flera hundra tusen var skadade för livet, men fick ingen hjälp av samhället att bearbeta sina depressioner och återanpassa sig till ett normalt socialt liv. Självmordfrekvensen bland Vietnamveteraner var hög och deras utanförskap är fortfarande en plågsam påminnelse om USA:s mest kontroversiella krig.

Strax efter att USA dragit sig ur Vietnamkriget förhandlade dåvarande utrikesminister Henry Kissinger fram ett avtal, med Parisföredraget 1973 som grund, om att Nordvietnam skulle frisläppa sina amerikanska krigsfångar. Under ”Operation Homecoming” (1973) återvände också 591 amerikanska soldater, men enligt USA:s ambassad i Vietnam finns det fortfarande 1 615 amerikanska soldater som förklarats saknade i strid. Deras familjer har aldrig fått veta vad som hände deras anhöriga.

– Men jag är övertygad om att man använde amerikanska krigsfångar som påtryckningsmedel i utbyte mot att USA skulle ersätta Vietnam ekonomiskt för de förluster man lidit under kriget. När amerikanerna inte visade sig nappa på detta, så förvandlades de saknade soldaterna, av olika orsaker, till något som båda sidor helst bara ville gömma undan.

Bevis kan ge anhöriga värdigt avslut

Det spekulerats fortfarande om att många av de försvunna amerikanerna i själva verket suttit fängslade i vietnamesiska fångläger, flera år efter kriget, och att de amerikanska myndigheterna av politiska skäl vänt dem ryggen.

Det har också skrivits mängder av böcker, tusentals artiklar och gjorts filmer på temat, bland annat Chuck Norris Missing in Action-trilogi (1984-1988) och Sylvester Stallones Rambo III (1988).

Peter menar att det är fullt möjligt att det fanns de i den amerikanska regeringen som tvivlade på att man medvetet lämnat kvar soldater efter Vietnamkrigets slut.

– Men de frisläppta dokument och vittnesmål från Vietnam och Laos som kommit fram så sent som 1992 visar på motsatsen. Jag är säker på att tusentals amerikaner lämnades kvar, vind för våg. Inte en enda av de amerikanska krigsfångar som satt fängslade i Laos släpptes fria. De enda som släpptes i samband med ”Operation Homecoming” var de som förflyttats till det ökända fängelset ”Hanoi Hilton” i Hanoi. Alla andra försvann helt enkelt bara i djungler, grottor och oländiga bergsområden.

Cameoroll bland djungelspöken

Storyn i filmen MIA: Greater Evil kretsar kring en grupp amerikanska ungdomar som letar efter guld i gränstrakterna runt Vietnam och Laos.

Det är Jez (Mark Matula), Rachel (spelad av fotomodellen Sarah Ball) och Anita (Valerie Bentson).

När de går vilse upptäcker gruppen snart att de hemsöks och attackeras av övernaturliga väsen som samtidigt tvingar dem att ställas ansikte mot ansikte med några av Vietnamkrigets obehagliga gamla sanningar.

– Det övernaturliga tar sig skepnad av spöken. Det är arga och bittra soldater som inte kan få ro. De vägrar acceptera att de övergavs att dö i vildmarken. Anita är den som upptäcker att hon har en förmåga att kommunicera med vålnaderna, berättar Peter.

Geologiprofessorn Steve, som leder expeditionen, spelas av Lamou Vissay – en av Vietnams mest kända skådespelare.

– Men han är faktiskt född i den delen av de laotiska djunglerna som filmen utspelar sig i. Gruppens guide gestaltas av Sahajak Boonthanakit som även är medproducent till filmen. Hans ansikte är välkänt från Hollywoodfilmer som The Beach (2000), Only God Forgives (2013) och senast Gold (2016).

Peter dyker också själv upp i en liten roll i MIA: Greater Evil.

Filmen är regisserad av Abishek J Bajaj. Han har lång erfarenhet av att jobba med film, både som skådespelare och bakom kameran.

– Abi har varit regiassistent och produktionsmanager på flera Hollywoodfilmer som spelats in i Thailand. Blandat för Steven Seagal (The Asian Connection) och Jean-Claude van Damme (Kickboxer: Retaliation).

Genuint kusliga djungelutflykter

Innan Peter började skriva manuset åkte han ut i djungeln i gränsområdena mellan Thailand och Kambodja.

– Jag ville få en känsla av hur det är att vistas ensam därute. Det är genuint kusligt och jag ville försöka fånga känslan av exakt vad det är om gör upplevelsen så otäck. Kontrasterna är verkligen enorma – dagtid är det så vackert och fridfullt i solskenet. På nätterna kryper mörkret in under huden. Det är kolsvart och man känner sig omgiven av något obestämt hotfullt. Tanken på att vara helt ensam i en 70 miljoner år gammal djungel – långt från civilisationen – där i princip vad som helst kan lura i mörkret, är verkligen skrämmande. Det är den atmosfären som jag också försökt förmedla i filmen.

MIA: Greater Evil är helt inspelad på plats i djunglerna i norra Thailand.

Filmteamet var litet och man fick slita hårt med en tight budget och minimalt med personal för att lösa alla tekniska problem.

– Det var verkligen en utmaning, inte minst att övernatta ute i djungeln.

Man filmade nära bron över floden Kwai i Kanchanaburi (berömd efter David Leans klassiska Bron över floden Kwai, 1957).

– När vi filmade ville jag inspirera skådespelarna genom att få dem att tänka på det ironiska i att vi spelade in en film om Vietnamkriget i en trakt som krävde så många liv under det andra världskriget. Och skådisarna var duktiga, med sitt agerande gjorde de den otäcka stämningen på nätterna ännu kusligare.

Diskussionerna om huruvida USA aldrig riktigt ansträngt sig för att ta itu med frågan om de saknade amerikanerna är fortfarande mycket infekterad.

– Jag är säker på att filmen kommer att riva upp många gamla sår, men förhoppningsvis också tvinga fram nya krav på myndigheterna att slutligen ta sitt ansvar för allt de bara sopade under mattan, säger Peter.

Även om frågan om de saknade soldaterna fortfarande är en het potatis trodde många att den skulle dammas igen av när de frostiga relationerna mellan USA och Vietnam tinade upp under 1980- och 90-talet.

– Och särskilt när man lyfte handelsembargot mot Vietnam 2016 och Barack Obama som första amerikanska president besökte både Laos och Vietnam. Jag vet att många hoppades på att han skulle kräva svar från myndigheterna. Men Obama valde istället att ”fokusera på framtiden, inte på det förflutna”.

Peter är hoppfull att MIA: Greater Evil ska inspirera anhörigorganisationerna att kräva Vita huset på svar.

– Det går inte att blunda för det här problemet längre. Det är dags att tillsätta en slutgiltig utredning. De här familjerna har lidit tillräckligt, de förtjänar ett värdigt avslut på ett trauma som pågått alldeles för länge.

Osaliga andar skrämde båda läger

Över 300 000 nordvietnamesiska krigsfångar saknas också än idag.

– Men enligt beräkningar saknas över en miljon människor efter Vietnamkriget – och det handlar inte bara om soldater från båda sidorna, utan också om bybor och andra civila.

Var tog de vägen?

Vad hände med dem?

Det är också en frågeställning som man tar upp i MIA: Greater Evil.

– Det här är ett trauma som fortfarande berör folk i Vietnam, både kulturellt och religiöst. Andarna efter människor som dör i strid kallas i folktron ”Vandrade själar”. Det är väsen som inte får ro förrän deras kvarlevor blivit traditionellt begravda i sitt hemlands jord. Under kriget utnyttjade de amerikanska styrkorna de här sägnerna som ett led i sin psykologiska krigsföring, säger Peter.

– Man monterade stora högtalare i djungeln och på helikoptrar och flygplan som spelade upp kuslig musik, skrik och spöklika ljud. Det skulle föreställa rösterna av döda Viet Cong-soldater från helvetet när man nattetid flög över de områden där man visste att fienden hade sina läger.

Tanken med ”Operation Wandering Souls”, som idén kallades, var att förvirra och skrämma motståndarna, antingen till att fly eller kapitulera.

– Under förhör med nordvietnamesiska fångar fick den amerikanska militären också bekräftat att spökljuden hade önskad effekt.

Peter berättar att de inspelade ljuden, ironiskt nog, även skrämde de amerikanska soldaterna.

– Jag har hört några av banden och kan, efter att själv ha tillbringat mycket tid ensam i djungeln, utan problem förstå hur kusligt det skulle vara att höra de ljuden, mitt i natten, i en främmande urskog.

Spöken förbjudna på film i Vietnam

Andarna har en central betydelse i MIA: Greater Evil.

– Men vi var tvungna att spela in ett helt nytt slut för den version som ska visas i Vietnam. Orsaken är att det är kulturellt tabu (även olagligt beroende på vem du pratar med) att visa spöken på bio och teve i Vietnam.

Handlingen i MIA: Greater Evil berör dessutom ett annat ämne som fortfarande vållar stora problem i Vietnam, Laos och Kambodja.

– Statistik visar att 30 % av alla bomber och granater som USA släppte över Vietnam under kriget aldrig detonerande. Oberoende hjälporganisationer har räknat ut att det finns kvar runt 80 miljoner klusterbomber som ännu inte detonerat bara i Laos. Det är inte svårt att förstå vilka oerhörda skador dessa bortglömda bomber orsakar idag.

Jävla sopor!

Förutom fotboll och musik pratar Peter och jag förstås ständigt om fotboll.

Rivaliteten till trots har blått och rött alltid flutit samman i Liverpool. Fotbollen har förbrödrat och Peter och jag hittade också varandra.

Jargongen mellan oss är rå, men hjärtlig.

Vi tar alla tillfällen att strö salt i varandras sår när tillfälle uppstår. Både Liverpool och Everton har ju svajat betänkligt under åren, så det har funnits gott om missöden och nederlag att påminna varandra om.

Men som Everton-supporter har Peter haft det riktigt jobbigt under ett bra tag nu. Lindansarna från Goodison Park har ju inte direkt rosat marknaden och varit nära att ramla ur Premier League. Tiopoängsavdraget verkade ge ”The Toffees” ett jävlar-anamma-påslag och Everton gick som tåget ett tag.

Men nu verkar luften ha gått ur dem igen.

Våra diskussioner kan bli rätt livliga och Peter skräder inte orden.

Men han har aldrig tvekat att hylla Klopp och hans två magnifika lagbyggen.

– Den mannen har gjort allt rätt, brukar Peter säga.

Istället vänder Peter ofta sin frustration, besvikelse och ilska mot Everton. Mot de tidigare ägarna, valet av managers, misslyckade nyförvärv och spelare som han inte tycker kämpar tillräckligt för klubbens färger.

–Jävla sopor, är väl det snällaste jag hört Peter säga.

Jag kan livligt föreställa mig hur han mitt i natten nere i Thailand sitter framför teven och svär högt när ”The Blues” harvar runt i ligan och liksom aldrig kommer någonvart.

När jag frågar Peter om han saknar att se fotboll på Goodison Park, och om han tänker besöka den nya arenan nere i Bramley-Moore Dock, svarar han ofta ganska svävande. Precis som många med mig har Peter tröttnat på VAR-skandaler, usla domare, dyra och svåråtkomliga biljetter och den skenande kommersialismen. På utförsäljningen och oljediktaturer som börjat ta fotbollen som sport som ekonomisk gisslan.

Det är nästan mer det vi pratar om nu än rena resultat.

2019 drabbades Peter av strupcancer.

Han har kämpat länge och tappert med intensiva, dyra och plågsamma behandlingar nu.

Trots att han varit illa däran under långa perioder och haft annat att tänka på under långa sjukhusvistelser har Peter behållit sin karakteristiska ”Scouser”-tuffhet och omutbara, dräpande galghumor.

Han har heller aldrig släppt Everton och fotbollen.

Kanske är det som han ibland säger ilskan mot hur klubben skötts och hur laget har spelat som hållit hans energi och kämpaglöd vid liv. Kan Everton studsa tillbaka, så kan Peter det också.

Eller kanske inte:

–”Fucking Everton don´t help though - they are truly cursed!”, dundrade Peter nyligen.

Strax före jul var han dyster.

– Behandlingarna kan inte hålla cancern i schack hur länge som helst. Everton kommer inte ramla ur Premier League. Men jag misstänker att vid den här tiden nästa år är jag antagligen inte längre kvar.

Det tog mig hårt att höra för det ska mycket till för en ärrad Scouser som Peter att uttrycka sig så.

Men på något sätt hoppas jag ändå att Peter och jag en dag, kanske trots allt, ska få vandra nerför Mathew Street tillsammans och kliva in på Eric´s.

YNWA, Peter.

Av Thomas Nilsson

... som i 80-talets början kunde röra sig fritt på Anfield och Melwood och blev känd som "The Swedish Scouser". Thomas är sedan många år uppskattad krönikör för HemmaBio och har även gett ut en rad böcker.